Skip to content

Uganda

 

I början av maj var jag i Uganda. Vi bodde i Jinja som ligger några timmar öster om huvudstaden Kampala. Jag var där med  Non-Violence. Under veckan besökte vi flera olika projekt de driver i, och i närheten av, Jinja. De skapar bl.a. möjligheter för kvinnor att starta eget och ser till att barn och unga får tillgång till utbildning. Ett konkret och effektivt sätt att skapa möjligheter och lyfta delar av befolkningen ur fattigdom.

På ett sätt hade jag ingen aning om vad jag skulle möta i Uganda. Men samtidigt har jag, precis som de flesta, sett bilder på fattiga barn från Subsahara tittandes in i kameran. Googla children africa så förstår ni vad jag menar. Det är problematiskt hur barnen framställs och hur många vant sig med bilderna. Jag ville inte ta likadana bilder tänkte jag. Om jag gör det kommer alla titta på bilderna på precis samma sätt som vanligt och tänka ”jaha, de är fattiga men de verkar vara sjukt glada och ha färgglada kläder” och sedan inte tänka mer på det.

Men så står jag där. Barnen skrattar, hoppar och bråkar om att komma närmast kameran. Jag tar bilderna och visar sedan barnen och de viker sig av skratt när de ser sig själva på kamerans skärm. De tycker det är skitroligt. Så fort jag lyfter upp kameran vill de bara ha mer och hoppar och skriker. Omöjligt att stå emot.

När jag på kvällen tittar på bilderna är det som om någon annan tagit bilderna. Det är precis sådana bilder jag sett tusentals gånger. Jag försöker ta andra typer av bilder istället. Men när vi kommer till en ny by är det alltid samma sak, barnen skriker och skrattar när de inser att de fångas på bild.

Jag har säkert 50 bilder på leende barn som med nyfikna ögon tittar in i kameran. Det är bilder som den nedan som jag valt att inte lägga på min sida. Jag hoppas att jag fångat en annan känsla i bilderna jag lagt upp.

 

65


Besöken i byarna var lite vad jag förväntade mig men att se allt på riktigt var omtumlande. Allt jag sett på bild var nu på riktigt och det blev något helt annat. Första stället vi åkte till var en slum i utkanten av Jinja. Det var lera, skräp och skjul byggda i gammalt plank och plåt (nedan). Barnen gick runt barfota med trasiga och skitiga kläder. Det kändes hopplöst att se alla barn.

Att gå runt där som västerlänning, med en dyr kamera runt axeln gav mig en känsla jag aldrig haft förut. Kan inte ens förklara den. Ofrivilligt var jag den som hade världens möjligheter och de runt omkring mig hade nästintill obefintliga möjligheter. Det var en olustig känsla.

Men samtidigt var många av barnen så glada och nyfikna. Det var omöjligt att inte smittas av alla nyfikna blickar och leenden. De gjorde allt för att ta i hand med mig. Många av dem följde efter mig och tog varje chans att hälsa på mig igen. De som höll sig närmast mig skrattade, hoppade och tittade förväntansfullt på mig och min kamera. Några meter bort stod de vars blickar var allvarliga och undrande.

När jag nu i efterhand tittar på bilderna är det så många ansikten och blickar som jag vet att jag aldrig kommer att glömma. En del glada, en del nyfikna men mest av allt kommer jag komma ihåg de barn som höll sig i bakgrunden med allvarliga blickar.

 

99

 

På hotellet vi bodde på arbetade Irene (nedan) som jag pratade med. Jag var nyfiken på hennes möjligheter och vad hennes jobb innebär ekonomiskt. Jag frågade henne vad hon tjänade och hon svarade 45 000 shilling (116 SEK) i månaden. Samma dag hade jag köpt shampo för 5 000 shilling, alltså mer än en tiondel av hennes lön. Hon bad mig om hjälp med pengar till mat.

 

45

 

På restaurangen vi oftast åt på pratade jag med en av servitörerna. Han tjänade lite mer än Irene och hade genom arbete samlat ihop tillräckligt med pengar för att kunna plugga TV- och radioproduktion. När vi började prata satt jag och läste på min kindle och han undrade om jag kunde ladda ner en kursbok åt honom. Boken kostade drygt 50 000 shilling (120 SEK), mer än halva hans lön. Jag gav honom 25 000 i dricks (60 SEK) och han blev så jävla glad att han la till mig på Facebook och lovade att uppdatera mig om hur studierna går i framtiden.

I en av Non-Violence verksamheter i Njeru får barn och unga, ibland med ett tungt förflutet, ingå i ett nytt positivt sammanhang med dans och musik. Där träffade jag några kloka unga poeter med ett stort intresse för graffiti, rap och beatboxing. De använde poesin och konsten för ”social positive change”. Jag frågade om jag fick filma dem och det ångrar jag inte. Helt fantastiska!

 

 

Det enda turistiga vi gjorde var att besöka Nilens Itanda Falls. Där träffade jag några killar som tvättade två Boda-Bodas (taximotorcyklar) noga.

 

3

 

Innan resan hade jag försökt få kontakt med några HBTQ-organisationer för att göra intervjuer om situationen i Uganda. Det var inte lätt att få tag på dem och när en organisation väl svarade var det för sent. Men jag träffade en amerikan som arbetade med HIV-frågor och vi pratade om hur illa det är just nu. Bara att nämna ordet gay är dumt. Och att intervjua ugandier om situationen är att utsätta dem för direkt fara. Här är en bra artikel i New York Times om hur det kan gå när media försöker synliggöra HBTQ-rättigheter i Uganda. Det är den amerikanska evangelistiska rörelsen som sprider homohat i Uganda genom att missionera, bygga skolor, kyrkor och rikta in sig mot de fattiga som behöver något att tro på. Filmen God loves Uganda är sevärd.

Om ni missade länken i texten så finns bilderna från besöken i byarna här.
Och här är bilder från Jinjas gator och Itanda Falls.

Categories: Politik.